060414
Ett första steg
Jag tänkte att jag aldrig mer skulle behöva skriva någonting här, aldrig mer behöva förnedra mig så mycket som jag just nu i denna sekund gör. Jag vet inte varför jag skriver. Jag har väl inget val. Det handlar inte om förlåtelse, även om det ligger mycket i att just förlåta. Det handlar heller inte om hämnd. Att hämnas löser inget. Det handlar definitivt inte om att bearbeta. Det har jag redan gjort. Fram och tillbaka, hit och dit. Upp och ner. Jag har egentligen ingenting kvar att säga, men så mycket som vill ut. Så mycket jag önskar jag kunde ta tag i och slänga i en papperskorg och aldrig mer se det igen. Riva upp revbenen, öppna upp bröstkorgen och slita ut allt som gör ont. Det handlar inte om att det gör ont. Egentligen inte. Det handlar inte heller om att det svider och trycker. Det handlar om att blicka upp mot träden som slår ut. Mot våren som kommer. Mot fåglarna som kvittrar och ljuset som aldrig tycks vilja försvinna ner bortom horisonten. Jag har bestämt mig. Jag vet vad jag vill och jag tror jag vågar.
Kommentarer
Trackback
